onsdag 23 november 2016

Om att lära känna sig själv

Jag var på min förra arbetsplats i över elva år. Det var inget jag hade planerat eller räknat med på något vis. Jag skulle ju egentligen jobba med något helt annat!

När man är ung har man ideal och drömmar. Man föreställer sig själv någonstans där man tror att man vill vara. Och vissa personer brinner och är passionerade, de är drivna och vet precis hur de ska göra för att nå sina mål. Andra tror att de vet på ett ungefär och fumlar fram och hoppas på att man hamnar i någotsånär rätt riktning. Vissa vet inte alls vad de vill göra.

Men oftast har man någon slags idé, mer eller mindre luddig.

När jag var liten (typ lekis-liten), så ville jag bli arkitekt! Alla andra ville bli ballerinor och brandmän och jag ville bli arkitekt. Jag ville rita hus! Det hängde jag fast vid i många år. Min äldsta son som nu är i den åldern kommer varje vecka och säger: "Mamma, vet du vad jag vill bli när jag blir stor?"
Varje vecka vill han bli något annat. Just nu är det detektiv, men det har varit allt från pilot, brandman och elefantskötare till att jobba på McDonalds. :)

Jag försöker att inte influera honom till något annat än precis det han själv vill. Det enda jag trycker på är att lära sig saker! Kunskap är aldrig fel!

Själv älskade jag skolan när jag var liten. Jag hade inte många vänner och jag var inte populär på något vis, men jag älskade att lära mig saker. Det gör jag fortfarande. Skulle det finnas en karriär som professionell student...! :D

Jag har pluggat på universitet i fyra år. Jag gick ett program som hette Kultur- Samhälls- och Mediegestaltning på Linköpings Universitet som förenklat handlade om hur man producerar saker för olika media. Vi fick välja en inriktning och jag valde utställningar. Varför? Jo, jag har alltid gillar museer. När jag var liten tog mina föräldrar ofta med min bror och mig till olika museer runtom Göteborgstrakten. Min favorit var Naturhistoriska Museet i Slottsskogen. Det var lite som i kyrkan på något vis, man var lite andaktig inför allt... Det ekade lite när man gick och man viskade för att det inte skulle väsnas så mycket. Och det fanns så mycket att titta på (speciellt den tvåhövdade kalven i en glasburk, som gav upphov till en morbid nyfikenhet).

Jag hade hursomhelst en önskan om att få jobba på ett museum och bygga utställningar. Jag önskade kunna väcka samma andäktighet hos en ny generation unga människor. En av terminerna hade vi praktik och jag fick en praktikplats på ett lokalt museum. Här kom en vändpunkt i mina studier...

Första dagen på min praktik talar min handledare om för mig att han ska gå på föräldraledighet nästa dag. Men han försäkrade mig om att de andra skulle ta hand om mig. Så där satt jag utan handledare och ingen som visste vad tanken var att jag skulle göra.

Hade detta hänt idag hade jag sagt ifrån. Jag hade krävt att någon klev fram och tog ansvar för min tid där. Då när det hände var jag bara 22 år gammal och hade väldigt svårt för att ifrågasätta auktoriteter, så jag satt där. Utan att veta vad jag skulle göra och ingen jag kände att jag kunde vända mig till...

Jag gick långa omvägar runt museet i flera år efter det här, långt efter att jag hade gått färdigt mina fyra år på universitetet. Det här gjorde också att jag inte fick ut min examen, för hur skulle jag ha kunnat skriva en uppsats där jag beskrev vad jag gjort och lärt mig, när jag inte gjorde något? Och jag skämdes! Fast det inte var mitt fel (förutom att jag inte sa ifrån), så skämdes jag och det tog mig nästan tio år att inse det här...

När jag bestämde mig för att säga upp mig från Forex, var jag ju också tvungen att gå till mig själv och göra någon slags självinventering. Vad vill jag, vad kan jag och vart är jag på väg?

Efter elva år på en arbetsplats där det aldrig var meningen att jag skulle stanna kvar, så upptäckte jag att jag hade tappat bort mig själv på vägen. Jag var lite vilse...Vad har jag plockat på mig för färdigheter på vägen, hur är mitt nya jag?

Mitt nya jag är drygt tio år äldre, men också drygt tio år rikare i erfarenhet. Jag har fått skinn på näsan. Jag har startat ett eget företag, förvisso väldigt litet, men ändå. Jag har drivit en blogg åt ett företag, jag har gjort en liten utställning, jag har fått två barn, skaffat hus... Jag är kreativ, analytisk, lugn, lyhörd, metodisk, logisk, passionerad, lättlärd, öppen, ansvarstagande, skapande, serviceminded, gillar utmaningar, problemlösare...

Och jag skulle fortfarande vilja jobba på ett museum... Någon gång.

Min äldsta (han som just nu vill bli detektiv) kom för ett tag sedan och sa att han vill åka till ett museum och titta på dinosaurieskelett! Jag har hela tiden tänkt att han är mer lik min man än mig, jag har haft svårt att se mig själv i min äldsta son (den minsta pojken är en kopia av mig!!!), men jag tror att tiden kommer att utvisa att vi är mer lika än vad jag trott...

Vad jag antar att jag vill säga här är:
  • Var ärlig mot dig själv med vem du är! 
  • Gör en koll då och då - är du på väg åt rätt håll?
  • Ifrågasätt om du tycker att något känns fel (men gör det på ett ärligt och ödmjukt sätt).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar