onsdag 23 november 2016

Om att lära känna sig själv

Jag var på min förra arbetsplats i över elva år. Det var inget jag hade planerat eller räknat med på något vis. Jag skulle ju egentligen jobba med något helt annat!

När man är ung har man ideal och drömmar. Man föreställer sig själv någonstans där man tror att man vill vara. Och vissa personer brinner och är passionerade, de är drivna och vet precis hur de ska göra för att nå sina mål. Andra tror att de vet på ett ungefär och fumlar fram och hoppas på att man hamnar i någotsånär rätt riktning. Vissa vet inte alls vad de vill göra.

Men oftast har man någon slags idé, mer eller mindre luddig.

När jag var liten (typ lekis-liten), så ville jag bli arkitekt! Alla andra ville bli ballerinor och brandmän och jag ville bli arkitekt. Jag ville rita hus! Det hängde jag fast vid i många år. Min äldsta son som nu är i den åldern kommer varje vecka och säger: "Mamma, vet du vad jag vill bli när jag blir stor?"
Varje vecka vill han bli något annat. Just nu är det detektiv, men det har varit allt från pilot, brandman och elefantskötare till att jobba på McDonalds. :)

Jag försöker att inte influera honom till något annat än precis det han själv vill. Det enda jag trycker på är att lära sig saker! Kunskap är aldrig fel!

Själv älskade jag skolan när jag var liten. Jag hade inte många vänner och jag var inte populär på något vis, men jag älskade att lära mig saker. Det gör jag fortfarande. Skulle det finnas en karriär som professionell student...! :D

Jag har pluggat på universitet i fyra år. Jag gick ett program som hette Kultur- Samhälls- och Mediegestaltning på Linköpings Universitet som förenklat handlade om hur man producerar saker för olika media. Vi fick välja en inriktning och jag valde utställningar. Varför? Jo, jag har alltid gillar museer. När jag var liten tog mina föräldrar ofta med min bror och mig till olika museer runtom Göteborgstrakten. Min favorit var Naturhistoriska Museet i Slottsskogen. Det var lite som i kyrkan på något vis, man var lite andaktig inför allt... Det ekade lite när man gick och man viskade för att det inte skulle väsnas så mycket. Och det fanns så mycket att titta på (speciellt den tvåhövdade kalven i en glasburk, som gav upphov till en morbid nyfikenhet).

Jag hade hursomhelst en önskan om att få jobba på ett museum och bygga utställningar. Jag önskade kunna väcka samma andäktighet hos en ny generation unga människor. En av terminerna hade vi praktik och jag fick en praktikplats på ett lokalt museum. Här kom en vändpunkt i mina studier...

Första dagen på min praktik talar min handledare om för mig att han ska gå på föräldraledighet nästa dag. Men han försäkrade mig om att de andra skulle ta hand om mig. Så där satt jag utan handledare och ingen som visste vad tanken var att jag skulle göra.

Hade detta hänt idag hade jag sagt ifrån. Jag hade krävt att någon klev fram och tog ansvar för min tid där. Då när det hände var jag bara 22 år gammal och hade väldigt svårt för att ifrågasätta auktoriteter, så jag satt där. Utan att veta vad jag skulle göra och ingen jag kände att jag kunde vända mig till...

Jag gick långa omvägar runt museet i flera år efter det här, långt efter att jag hade gått färdigt mina fyra år på universitetet. Det här gjorde också att jag inte fick ut min examen, för hur skulle jag ha kunnat skriva en uppsats där jag beskrev vad jag gjort och lärt mig, när jag inte gjorde något? Och jag skämdes! Fast det inte var mitt fel (förutom att jag inte sa ifrån), så skämdes jag och det tog mig nästan tio år att inse det här...

När jag bestämde mig för att säga upp mig från Forex, var jag ju också tvungen att gå till mig själv och göra någon slags självinventering. Vad vill jag, vad kan jag och vart är jag på väg?

Efter elva år på en arbetsplats där det aldrig var meningen att jag skulle stanna kvar, så upptäckte jag att jag hade tappat bort mig själv på vägen. Jag var lite vilse...Vad har jag plockat på mig för färdigheter på vägen, hur är mitt nya jag?

Mitt nya jag är drygt tio år äldre, men också drygt tio år rikare i erfarenhet. Jag har fått skinn på näsan. Jag har startat ett eget företag, förvisso väldigt litet, men ändå. Jag har drivit en blogg åt ett företag, jag har gjort en liten utställning, jag har fått två barn, skaffat hus... Jag är kreativ, analytisk, lugn, lyhörd, metodisk, logisk, passionerad, lättlärd, öppen, ansvarstagande, skapande, serviceminded, gillar utmaningar, problemlösare...

Och jag skulle fortfarande vilja jobba på ett museum... Någon gång.

Min äldsta (han som just nu vill bli detektiv) kom för ett tag sedan och sa att han vill åka till ett museum och titta på dinosaurieskelett! Jag har hela tiden tänkt att han är mer lik min man än mig, jag har haft svårt att se mig själv i min äldsta son (den minsta pojken är en kopia av mig!!!), men jag tror att tiden kommer att utvisa att vi är mer lika än vad jag trott...

Vad jag antar att jag vill säga här är:
  • Var ärlig mot dig själv med vem du är! 
  • Gör en koll då och då - är du på väg åt rätt håll?
  • Ifrågasätt om du tycker att något känns fel (men gör det på ett ärligt och ödmjukt sätt).

söndag 6 november 2016

Om att våga säga upp sig!

Elva år var jag på min senaste arbetsplats... Jag började som extrapersonal över sommaren. Sedan blev jag erbjuden ett vikariat för en som var föräldraledig. Sedan ledde det till fast tjänst och sedan blev jag liksom kvar där... Känns det igen? 


Jag jobbade på Forex Bank och jag trodde ALDRIG att jag fortfarande skulle jobba där elva år senare.

När jag avslutade mina studier på Linköpings universitet var jag fortfarande ganska ung, jag hade ingen erfarenhet och hade inte mycket skinn på näsan. Nu skulle jag ut i arbetslivet och att hitta ett jobb visade sig inte vara så lätt. Ett helt år var jag utan jobb och inkomst innan jag fick jobbet på Forex.

Första året jag jobbade där var jag mest tacksam över att jag hade ett jobb överhuvudtaget och en fast inkomst. Och så rullade det på.
Innan jag visste ordet av hade jag varit där i fem år! Men det var tryggt. Och jag hade ju ett jobb! Jag började bli rastlös dock och kikade runt lite på arbetsannonser, men samtidigt så var det lite läskigt. Jag visste ju precis vad jag hade, men inte vad jag skulle få... Så jag stannade.

När jag kom tillbaka från min andra föräldraledighet hade jag jättesvårt att komma in i lunken igen och nu kände jag att det här håller inte längre. Jag var konstant trött, jag var retlig och mådde allmänt dåligt. Jag sov illa, jag var stressad och jag hade ångest över att mitt liv höll på att försvinna bort! För min hälsas, mina barns och min mans skull var jag tvungen att göra något.

Så jag tog ett djupt andetag och sade till min chef att jag måste sluta! 

Lättnaden var enorm. Bara att faktiskt ha tagit beslutet och sagt det högt gjorde en gigantisk skillnad i hur jag mådde! Visst, det är väldigt skrämmande att inte ha någon inkomst! Vi har två barn att ta hand om och huslån, men jag höll på att jobba mig rakt utför ett stup! Det var bara en tidsfråga innan jag hade kraschat och det hade ingen tackat mig för

Att jobba i motvind tar ut sin rätt på psyket! Jag är glad att jag tog tag i det här i tid. Det är tufft att vara på en arbetsplats där man inte känner att man är allt det man kan vara. Det är inte rättvist mot vare sig arbetsgivaren eller sig själv.

Jag har inget nytt jobb än. Jag jobbar på det.

MEN DET VAR VÄRT DET!!!

lördag 5 november 2016

Stämpelkällan - stämplar och förtroendeuppdrag!


Jag har alltid haft lite grejer på gång vid sidan av. Jag jobbade på High Chaparral när jag var i tonåren. Där lärde jag känna indianerna, som jag jobbade med på indianön, och de lärde mig bland annat att göra drömfångare. Så jag har gjort drömfångare och sålt, jag gjorde halsband och örhängen med pärlor, jag har sålt handgjorda kort, bakat motivtårtor... Men min första och största kärlek är att teckna och rita. Det är alltid det jag återkommer till!

2010 kom jag i kontakt med ägarna till Stämpelkällan, Anna och Annika! Underbara damer, som råkade gilla mina teckningar. De ville förvandla dem till stämplar och sälja dem i sin webshop. Vi klickade och jag fick även förtroendet att ta hand om Stämpelkällans inspirationsblogg!



År 2010 var scrapbooking och papperspyssel riktigt hett och det fanns mängder av bloggar som handlade om just detta, både privata (bloggandet var också ett hett tidsfördriv) och företagsbloggar. Så hur skulle Stämpelkällans blogg sticka ut bland alla andra bloggar?

Jag skickade ut en förfrågan på ett stort forum om vilka som skulle vilja vara med och skapa för Stämpelkällans blogg och fick massor av svar. En handfull valdes ut till "Stämpelkällans DesignTeam" (DT) och så satte vi igång. Tanken var att bloggen alltid skulle ha något nytt att erbjuda. Varje dag uppdaterades bloggen med allt från inspirationsalster till tips och tutorials.

En andra, lösenordskyddad, blogg skapades enbart för designteamet. Ett smidigt alternativ då vi bodde i vitt skilda delar av landet. Där kunde vi diskutera idéer, lägga upp ett schema över bloggaktiviteter, vem som skulle göra vad. Det var också bra när medlemmar i designteamet byttes ut ibland, de nya kunde lätt komma in i gruppen och också ta del av vad som gjorts tidigare.

Hade detta varit idag hade Facebook och Instagram tagit en mycket större plats, men 2010 var facebookgrupper och instagram fortfarande i sin linda.

Jag styrde bloggen mot ett mål och varje vecka ökade antalet besökare och engagemanget på bloggen. Vi fick glada tillrop och Anna och Annika fick mycket beröm för bloggen när de deltog med Stämpelkällans stämplar på mässor och scrapträffar. En stor del i framgången var just att vi regelbundet lade upp nytt material, vi var konsekventa och det gjorde att många kom tillbaka varje dag för att se vad som var nytt. DT-teamet ändrades lite då och då för att vi inte skulle stagnera och vi hade även gäst-DT, för lite friska fläktar.

I nästan tre år höll vi bloggen levande. 2013 bestämde sig Anna och Annika för att lägga ner Stämpelkällan då det krävde för mycket av deras tid. Anna drev samtidigt ett annat företag och Annika skulle vidareutbilda sig, så det var tyvärr Stämpelkällan som fick ge vika. I maj 2013 stängdes både butik och blogg.

Uppdraget gav mig erfarenhet av att leda ett team. Att inspirera och motivera och pusha mot ett gemensamt mål. Jag lärde mig också vikten av att delegera. Att inte ta på sig alldeles för mycket själv utan samarbeta och att lita på att andra kan ta delar av ansvaret, så att både man själv och projektet inte går under.

Bloggen finns fortfarande kvar även om den inte har fått något nytt inlägg på tre år. Det är fantastiskt roligt att titta in där och tänka tillbaka...

fredag 4 november 2016

Förbjud energitjuvar!

Ett soligt Stockholm! 

Jag åkte till Stockholm igår morse. Jag skulle vara med på ett seminarium om CV-utveckling. Tåget var bokat och jag packade ner en bra bok i väskan.

När vi närmade oss Stockholm stannade tåget. Signalfel. Ett omfattande sådant. Vi stod i tågkö och det beräknades ta ett tag. Runtomkring mig hörde jag irriterade röster som pratade i telefon. Möten fick bokas om och det svors över SJ.

Där och då gjorde jag ett val.
Jag kunde välja mellan att gräma mig över att jag blev sen till mitt seminarium, något som jag inte hade någon som helst möjlighet att påverka, eller att acceptera läget och göra det bästa av situationen. Jag kunde sitta och sura och göra mig själv mer och mer irriterad och stressad över att jag inte kunde komma i tid, eller jag kunde luta mig tillbaka och njuta av att jag fick 80 minuter extra med min härliga bok!

Jag valde att njuta av min bok! 

"The black magician trilogy" av Trudi Canavan, en härlig fantasytrilogi med massor av magi!
Samtidigt på ett annat tåg satt en annan av seminariedeltagarna. Hon valde det första alternativet och var riktigt sur och bitter när hon kom fram. Det vällde fram missnöje från henne, att förseningarna hade tagit massor av hennes värdefulla tid.

Inte bara var HON sur, det smittade av sig på oss andra också. Här har vi en människa som är så van vid sitt eget gnäll att det har blivit en livsstil (jag har träffat henne förut och hon hittar alltid något att gnälla om). Hon märker inte själv vad som kommer ur hennes mun och hur det påverkar andra runtomkring. Dessutom stal hon av MIN tid när hon gnällde på förseningarna i flera minuter...

Jag vet inte om det är att man börjar bli gammal eller något ;) men jag känner att jag har inte tålamod med sådant längre. Varför ska jag tillåta någon att stjäla massor av energi från mig och få mig att bli tjurig och gnällig?!?

Okej, jag förstår att man kan bli irriterad över sådana här saker, men när man tänker på det rent objektivt - vad tjänar det till? (Och ja, om det skulle innebära att jag t.ex. skulle missa mitt flyg till en efterlängtad semesterresa, så skulle jag nog ha väldigt svårt att bli annat än väldigt arg och frustrerad!)


JAG KAN INTE påverka signalfelet.

JAG KAN INTE göra att tåget kommer fram i tid.

JAG KAN välja att göra det bästa av situationen.


Visst finns det dagar när det är ruggigt svårt att hålla sig från att gnälla. Kanske man måste få tillåta sig att ha sådana dagar ibland. Jag har varit riktigt gnällig ibland, men jag försöker bättra mig. Jag försöker tänka på hur det påverkar dem som blir mottagare av allt gnäll. Har jag rätt att dra ner dem till min tjuriga nivå? Har jag rätt att suga i mig deras energi tills jag inte lämnar något kvar?

De flesta av oss har åtminstone en i vår närhet som har tendenser att alltid gnälla. Jag har börjat utveckla försvarstekniker mot dessa människor. :)
Man kan se ut som om man lyssnar och mhmm:a ibland, medan man egentligen tänker på andra, roligare saker. Man kan byta ämne! Eller man kan helt enkelt fråga vad de tänker göra åt saken. I bästa fall kommer det något konstruktivt ur det hela! :)

Tänk positiva tankar idag!!! :)

Livet är för kort för att gnällas bort...

torsdag 3 november 2016

Hej - det här är jag!

Susanne Nyman - Det här är jag!
Jag med mitt egna klädmärke - San's Design
Jag heter Susanne, är från västkusten, men bor på andra sidan sedan 1999. Jag har två barn, två små grabbar på snart tre och sju år. Jag har en man och en katt, villa och ett par Fordar. Vi är en riktig medelsvensson-familj! :D

Tills för ett par månader sedan jobbade jag på Forex på Skavsta Flygplats. Där har jag jobbat sedan 2005! I elva år har jag gått upp okristligt tidigt på morgonen och jobbat sent på kvällarna, året runt, vardagar som helger som röda dagar. Outtröttligt har jag pratat med kunder om deras härliga resor och rekommenderat hur de ska göra med sin reskassa. Nu fick det vara nog!

Jag är snart fyrtio år gammal och var rädd att om jag inte gör något, så kommer jag att fastna på Forex och den vägen kommer troligtvis att leda ner i en avgrund av utbrändhet och depression! Forex är en jättebra arbetsplats för en del, med bra förmåner, men jag kände att jag jobbade i motvind, jag mådde helt enkelt inte bra på jobbet. Så jag sade upp mig! Mycket skrämmande, men samtidigt väldigt spännande och, faktiskt, en otrolig lättnad när jag väl hade bestämt mig!

Vi spenderar så mycket tid på våra jobb, en så stor del av ens liv utspelar sig på jobbet och om man inte trivs eller passar in så har det en enorm inverkan på hur man mår i övrigt. Så nu letar jag efter ett jobb där jag kan jobba i medvind i stället, ett jobb som jag kan trivas och utvecklas med. Jag behöver en nystart!

I den här bloggen kommer jag att försöka samla mina tankar, utveckla mitt cv och försöka få ihop någon slags sammanställning på vad jag faktiskt har gjort hittills!

Kanske kan jag ge er lite inspiration också! Hittar jag bra och matnyttiga länkar på vägen så kommer jag att samla dem här, så att även ni kan ta del av dem.